Senaste tiden har jag läst mycket, men inget jag har känt för att skriva om.
Boken jag läste efter Djungelbarn heter Kärleksbrev, skriven av Nicholas Sparks. Det är en ren roman som faktiskt fängslade mig trots att jag föredrar att läsa böcker mer åt fantasy/skräck-hållet.
Det är en rätt mysig bok som handlar om när Theresa hittar flaskpost på stranden - innehållande ett kärleksbrev. Brevet gör henne rörd och hon kan inte glömma det. Hon får, genom tidningen hon arbetar på, se fler brev uppenbart skrivna av samma man. Något får henne att genom ledtrådar i breven leta reda på mannen och på något sätt ta reda på vad som hänt honom och hans kärlek.
Det blir det sedvanliga pojke-möter-flicka, kärlek blommar.
Skulle någon mot all förmodan läsa här så vill jag spoiler-varna lite grann;
utan att avslöja hur boken slutar måste jag säga att jag knappt kunde läsa sista sidorna genom tårarna. Boken hade varit så mycket bättre om den hade slutat annorlunda. Ett lyckligt slut hade gjort boken fullkomlig och underbar, men känslan jag lämnades med efter att ha läst sista sidorna flera gånger om var väldigt sorgsen.
På något sätt kände jag mig lurad av slutet. Men konceptet är väl ändå bra och trots allt är jag glad att jag har läst boken.
Efter denna läsupplevelsen stod det still lite. Jag gav mig på Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón men fastnade inte riktigt. Gav även Andrew Miller's bok Optimisterna en chans men tappade helt läslusten.
Av en lyckosam slump hittade jag fem böcker av David Eddings i en Second Hand-butik. För fem kronor stycket var det ett självklart köp och iväg till bibblan för att låna böckerna som står före i listan i serien.
Således har jag senaste veckorna läst böckerna i Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea skrivna av David Eddings.
För den som gillar fantasy är detta utmärkta böcker att läsa. Belgarion och Mallorea-sagorna är tillsammans på tio böcker, med fem böcker utöver det som ger en inblick om allt som hände innan första bokens handling. (Dessa är Belgarath Besvärjaren, Polgara Besvärjerskan sams Rivas Skrifter)
Lycklig läsning! ^_^
lördag 29 maj 2010
fredag 12 mars 2010
Djungelbarn
Nästa bok i listan är också en sann historia, skriven av Sabine Kuegler som berättar om en spännande del av sitt liv.
Hon skriver om hur hon och hennes syskon flyttar från Tyskland till Västpapua (Indonesien) där de sedan lever med fayustammen och lär sig djungels lagar.
De lär sig om alla faror och glädjeämnen, hur man skjuter med pilbåge och fayumänniskornas underliga riter och levnadssätt. Men de får även nöjet att se hur detta primitiva och krigiska folk långsamt lär sig att det finns en möjlighet att leva i fred. Att man kan byta ur krig mellan stammar mot fredliga, vänskapliga relationer.
Sabine njuter av allt djungeln har att erbjuda, särskilt djuren och att få se hur de andra barnen lär sig leka och skratta.
Begrepp som kärlek och förlåtelse var innan okända begrepp för fayufolket.
"Sonen kom sakta gående från skogen. Han var fruktansvärt rädd och darrade i hela kroppen. Pappa gick fram till honom och gjorde vad ingen hade förväntat sig: han lade armen om den unge mannen, sa till honom att han inte var arg och för att bevisa det gav han honom ett stort stycke kött. Hela familjen tittade klentroget på pappa. Ingen visste vad han eller hon skulle säga eller göra. Sonen tog köttet och försvann in i skogen igen.
I samma ögonblick hände något i hövding Baous hjärta. Denne man hade aldrig visat nåd eller förlåtit någon, tvärtom betraktades han som den farligaste och mest fruktade krigaren bland alla stammar i omgivningen på grund av sin ofattbara brutalitet. Det som den vite mannen nu gjorde var honom helt främmande. Men det var en gest som senare skulle leda till att hövding Baou förvandlades till fredsivrare. Han tittade på pappa och fick tårar i ögonen. Ingen sa ett ord. När vi återvände till huset började jag sakta förstå pappas livssyn, grundprincipen för hans arbete: kärlek är starkare än hat, och det är inte stora ord utan hur man själv lever och handlar som kan få andra människor att ändra sig. "
Jag gillar boken, och även i denna märks det att det är någon som berättar om sitt verkliga liv snarare än att ha hittat på en historia för sakens skull. Orden hamnar närmare hjärtat på något vis. Den är klart läsvärd och innehåller även en del bilder som bidrar med mycket.
Hon skriver om hur hon och hennes syskon flyttar från Tyskland till Västpapua (Indonesien) där de sedan lever med fayustammen och lär sig djungels lagar.
De lär sig om alla faror och glädjeämnen, hur man skjuter med pilbåge och fayumänniskornas underliga riter och levnadssätt. Men de får även nöjet att se hur detta primitiva och krigiska folk långsamt lär sig att det finns en möjlighet att leva i fred. Att man kan byta ur krig mellan stammar mot fredliga, vänskapliga relationer.
Sabine njuter av allt djungeln har att erbjuda, särskilt djuren och att få se hur de andra barnen lär sig leka och skratta.
Begrepp som kärlek och förlåtelse var innan okända begrepp för fayufolket.
"Sonen kom sakta gående från skogen. Han var fruktansvärt rädd och darrade i hela kroppen. Pappa gick fram till honom och gjorde vad ingen hade förväntat sig: han lade armen om den unge mannen, sa till honom att han inte var arg och för att bevisa det gav han honom ett stort stycke kött. Hela familjen tittade klentroget på pappa. Ingen visste vad han eller hon skulle säga eller göra. Sonen tog köttet och försvann in i skogen igen.
I samma ögonblick hände något i hövding Baous hjärta. Denne man hade aldrig visat nåd eller förlåtit någon, tvärtom betraktades han som den farligaste och mest fruktade krigaren bland alla stammar i omgivningen på grund av sin ofattbara brutalitet. Det som den vite mannen nu gjorde var honom helt främmande. Men det var en gest som senare skulle leda till att hövding Baou förvandlades till fredsivrare. Han tittade på pappa och fick tårar i ögonen. Ingen sa ett ord. När vi återvände till huset började jag sakta förstå pappas livssyn, grundprincipen för hans arbete: kärlek är starkare än hat, och det är inte stora ord utan hur man själv lever och handlar som kan få andra människor att ändra sig. "
Jag gillar boken, och även i denna märks det att det är någon som berättar om sitt verkliga liv snarare än att ha hittat på en historia för sakens skull. Orden hamnar närmare hjärtat på något vis. Den är klart läsvärd och innehåller även en del bilder som bidrar med mycket.
tisdag 23 februari 2010
Flykten över Himalaya
Omkring tusen barn påbörjar varje år vandringen över det snöklädda bergspasset. Trots att de på vägen utsätts för hemska faror och måste utstå smärtan i att skiljas från sina familjer anser föräldrarna att exilen är det enda sättet för dem att få en bättre framtid.
Maria Blumencron föddes i Wien 1965. Hon är författare och dokumentärfilmare. År 2000 följde hon med Little Pema, Chime, Dolker, Dhondup, Tamding, Lhakpa och guiden Nima på deras vandring från det ockuperade Tibet, över bergskedjan till Dalai Lamas skolor i norra Indien. Dokumentärfilmen som skapades under resan blev prisbelönt internationellt.
Boken, med undertiteln Tibets barn på väg till exilen, berättar barnens historia, om resan de tvingas utstå, och Marias väg till att få filmen färdig.
Jag blev väldigt berörd när jag läste. Att det är på riktigt förstärker känslan och relationen man får till personerna det berättas om. I boken finns det flera bilder som visar både miljön i bergen och människorna som var med på resan. Både sorgsna ansikten och leenden med spruckna läppar.
I början kände jag att det saknades detaljer. Jag ville veta mer, allting egentligen, om barnens tankar och resans alla händelser från start. Men med tanke på att den första delen av boken egentligen bara har skrivits utifrån vad Maria fått berättat för sig är det helt okej. Det ÄR inte en påhittad berättelse, och vore det så skulle förmodligen boken blivit mer välfylld med fantasifulla berättelser. Det måste ha varit svårt att pussla ihop flera små barns olika berättelser och få det att passa in. Från att alla var tillsammans i den grupp som skulle ta sig över bergen är det kanske lättare, men de delar inte samma historia - tvärtom. Alla skickas iväg av olika skäl.
Detta är, vad jag kan minnas, den första boken jag läser som verkligen är en sann historia. Ingen fiktion. Inget påhittat.
Första dagen under flykten, då de måste smyga tyst förbi byar för att inte bli upptäckta.
"Första delen av sträckan är alltid den värsta, tänker Nima, lemmarna är stela av köld efter resan, flyktingaras gång har inte funnit sin rytm ännu, ögonen har inte vant sig vid mörkret. Deras hjärtan kämpar med sorgen och med skräcken för kineserna och ovissheten. Om han hade vågat tala högt, skulle han ha uppmuntrat sina skyddslingar: "Tro mig, det kommer att bli lättare för varje dag!" Även om det för varje dag kommer att bli svårare. Men själen växer med de utmaningar som livet kräver. Och även vandrarens förmåga att bestiga ett berg, allteftersom han närmar sig sin topp. Ingen av flyktingarna skulle klara av att ta sig fram till snözonen den första flyktnatten, men den långa vägen dit kommer att ge dem styrkan att klara det omöjliga. "
Chime, tioårig skolflicka.
"Det var så hårt att hela tiden bara gå och gå! Jag var mer rädd för kineserna än för snön och de vilda djuren. Hela vägen saknade jag min mor. När jag inte längre hade några krafter kvar att gå vidare, då fanns det inte något annat att göra än att anstränga sig ännu mer. Bergen var ofta mycket branta och stigarna så smala. Många gånger spärrade stora klippblock vägen för oss. När vi kom ut på isen var det mycket halt. Och när jag såg ut i natten, var jag rädd för mörkret. Vi barn höll varandra i händerna och sjöng en visa, när vi var ledsna. Gemensamt kämpade vi oss över de höga bergen, de branta stigarna och det djupa vattnet, ofta mer tårarna rinnande nerför kinderna..."
Maria Blumencron föddes i Wien 1965. Hon är författare och dokumentärfilmare. År 2000 följde hon med Little Pema, Chime, Dolker, Dhondup, Tamding, Lhakpa och guiden Nima på deras vandring från det ockuperade Tibet, över bergskedjan till Dalai Lamas skolor i norra Indien. Dokumentärfilmen som skapades under resan blev prisbelönt internationellt.
Boken, med undertiteln Tibets barn på väg till exilen, berättar barnens historia, om resan de tvingas utstå, och Marias väg till att få filmen färdig.
Jag blev väldigt berörd när jag läste. Att det är på riktigt förstärker känslan och relationen man får till personerna det berättas om. I boken finns det flera bilder som visar både miljön i bergen och människorna som var med på resan. Både sorgsna ansikten och leenden med spruckna läppar.
I början kände jag att det saknades detaljer. Jag ville veta mer, allting egentligen, om barnens tankar och resans alla händelser från start. Men med tanke på att den första delen av boken egentligen bara har skrivits utifrån vad Maria fått berättat för sig är det helt okej. Det ÄR inte en påhittad berättelse, och vore det så skulle förmodligen boken blivit mer välfylld med fantasifulla berättelser. Det måste ha varit svårt att pussla ihop flera små barns olika berättelser och få det att passa in. Från att alla var tillsammans i den grupp som skulle ta sig över bergen är det kanske lättare, men de delar inte samma historia - tvärtom. Alla skickas iväg av olika skäl.
Detta är, vad jag kan minnas, den första boken jag läser som verkligen är en sann historia. Ingen fiktion. Inget påhittat.
Första dagen under flykten, då de måste smyga tyst förbi byar för att inte bli upptäckta.
"Första delen av sträckan är alltid den värsta, tänker Nima, lemmarna är stela av köld efter resan, flyktingaras gång har inte funnit sin rytm ännu, ögonen har inte vant sig vid mörkret. Deras hjärtan kämpar med sorgen och med skräcken för kineserna och ovissheten. Om han hade vågat tala högt, skulle han ha uppmuntrat sina skyddslingar: "Tro mig, det kommer att bli lättare för varje dag!" Även om det för varje dag kommer att bli svårare. Men själen växer med de utmaningar som livet kräver. Och även vandrarens förmåga att bestiga ett berg, allteftersom han närmar sig sin topp. Ingen av flyktingarna skulle klara av att ta sig fram till snözonen den första flyktnatten, men den långa vägen dit kommer att ge dem styrkan att klara det omöjliga. "
Chime, tioårig skolflicka.
"Det var så hårt att hela tiden bara gå och gå! Jag var mer rädd för kineserna än för snön och de vilda djuren. Hela vägen saknade jag min mor. När jag inte längre hade några krafter kvar att gå vidare, då fanns det inte något annat att göra än att anstränga sig ännu mer. Bergen var ofta mycket branta och stigarna så smala. Många gånger spärrade stora klippblock vägen för oss. När vi kom ut på isen var det mycket halt. Och när jag såg ut i natten, var jag rädd för mörkret. Vi barn höll varandra i händerna och sjöng en visa, när vi var ledsna. Gemensamt kämpade vi oss över de höga bergen, de branta stigarna och det djupa vattnet, ofta mer tårarna rinnande nerför kinderna..."
Bokblogg
Idag föddes tanken om att skapa en egen liten blogg för mitt bokintresse. Som i och för sig inte är enormt, men jag tycker om att läsa och att reflektera kring det jag läst.
Jag vill ha dessa ord samlade på en och samma plats, lättillgängligt och enkelt för mig själv.
Orden som kommer fylla sidorna här berättar om vad jag har läst, tankar om böckerna, citat och vad jag än kan känna för att skriva.
Tänkt och gjort, här är den nu. Jag hoppas att någon kan ha glädje av vad jag skriver, och även att jag inte slappar med varken läsning eller skrivning.
Välkommen!
Jag vill ha dessa ord samlade på en och samma plats, lättillgängligt och enkelt för mig själv.
Orden som kommer fylla sidorna här berättar om vad jag har läst, tankar om böckerna, citat och vad jag än kan känna för att skriva.
Tänkt och gjort, här är den nu. Jag hoppas att någon kan ha glädje av vad jag skriver, och även att jag inte slappar med varken läsning eller skrivning.
Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
