Flykten över Himalaya

Omkring tusen barn påbörjar varje år vandringen över det snöklädda bergspasset. Trots att de på vägen utsätts för hemska faror och måste utstå smärtan i att skiljas från sina familjer anser föräldrarna att exilen är det enda sättet för dem att få en bättre framtid.
Maria Blumencron föddes i Wien 1965. Hon är författare och dokumentärfilmare. År 2000 följde hon med Little Pema, Chime, Dolker, Dhondup, Tamding, Lhakpa och guiden Nima på deras vandring från det ockuperade Tibet, över bergskedjan till Dalai Lamas skolor i norra Indien. Dokumentärfilmen som skapades under resan blev prisbelönt internationellt.
Boken, med undertiteln Tibets barn på väg till exilen, berättar barnens historia, om resan de tvingas utstå, och Marias väg till att få filmen färdig.

Jag blev väldigt berörd när jag läste. Att det är på riktigt förstärker känslan och relationen man får till personerna det berättas om. I boken finns det flera bilder som visar både miljön i bergen och människorna som var med på resan. Både sorgsna ansikten och leenden med spruckna läppar.
I början kände jag att det saknades detaljer. Jag ville veta mer, allting egentligen, om barnens tankar och resans alla händelser från start. Men med tanke på att den första delen av boken egentligen bara har skrivits utifrån vad Maria fått berättat för sig är det helt okej. Det ÄR inte en påhittad berättelse, och vore det så skulle förmodligen boken blivit mer välfylld med fantasifulla berättelser. Det måste ha varit svårt att pussla ihop flera små barns olika berättelser och få det att passa in. Från att alla var tillsammans i den grupp som skulle ta sig över bergen är det kanske lättare, men de delar inte samma historia - tvärtom. Alla skickas iväg av olika skäl.
Detta är, vad jag kan minnas, den första boken jag läser som verkligen är en sann historia. Ingen fiktion. Inget påhittat.

Första dagen under flykten, då de måste smyga tyst förbi byar för att inte bli upptäckta.
"Första delen av sträckan är alltid den värsta, tänker Nima, lemmarna är stela av köld efter resan, flyktingaras gång har inte funnit sin rytm ännu, ögonen har inte vant sig vid mörkret. Deras hjärtan kämpar med sorgen och med skräcken för kineserna och ovissheten. Om han hade vågat tala högt, skulle han ha uppmuntrat sina skyddslingar: "Tro mig, det kommer att bli lättare för varje dag!" Även om det för varje dag kommer att bli svårare. Men själen växer med de utmaningar som livet kräver. Och även vandrarens förmåga att bestiga ett berg, allteftersom han närmar sig sin topp. Ingen av flyktingarna skulle klara av att ta sig fram till snözonen den första flyktnatten, men den långa vägen dit kommer att ge dem styrkan att klara det omöjliga. "

Chime, tioårig skolflicka.
"Det var så hårt att hela tiden bara gå och gå! Jag var mer rädd för kineserna än för snön och de vilda djuren. Hela vägen saknade jag min mor. När jag inte längre hade några krafter kvar att gå vidare, då fanns det inte något annat att göra än att anstränga sig ännu mer. Bergen var ofta mycket branta och stigarna så smala. Många gånger spärrade stora klippblock vägen för oss. När vi kom ut på isen var det mycket halt. Och när jag såg ut i natten, var jag rädd för mörkret. Vi barn höll varandra i händerna och sjöng en visa, när vi var ledsna. Gemensamt kämpade vi oss över de höga bergen, de branta stigarna och det djupa vattnet, ofta mer tårarna rinnande nerför kinderna..."